Back on track, efter ett par timmar med mannen med stort D ;) haha!
Funderat endel på förhållanden hit och dit (med tanke på att jag själv kanske är i ett snart, beroende på hur saker och ting blir!) Jag är ju som jag är, kan verka som om jag ofta är positiv till saker. Men som många vet så är jag otroligt negativ när det gäller kärlek osv. Efter alla misslyckade försök och alla man tyckt om som vänt en ryggen, så har man inte så mycket positiva tankar kvar.
När man nu varit singel så himla länge, så har man på sätt och vis byggt upp den där dröm bilden om det där härliga förhållandet, när man bara vill vara med en person hela tiden, när man längtar så det gör ont. Att man kan dela alla ögonblick och sina innersta tankar med någon som garanterat orkar lyssna och som försöker förstå även om den inte gör det. Så vad är kärlek? Är en själsfrände någon som är en exakt kopia av sig själv, som kan avsluta ens meningar för den tänker likadant? Eller är det personen som alltid är så oförutsägbar att man måste tänka länge för att förstå hur den tänkt sig allting?
Jag själv, tror att den bästa kompinationen är när man är olika, på nåt sätt. Vet inte varför. Om man tänker mina exempel som jag har, mina föräldrar tillexempel. Dom är egentligen likadana, de har samma dåliga humor, och båda är lika barnsliga ibland så man förstår sig inte på dom. Och det funkar ju bra för dom, ibland... 
Och Donya och Niclas, de är väl ändå ganska olika? Jag tycker då det, Donya kör med Niclas "hämta det!" och Niclas säger ingenting utan hämtar det och verkar inte själv be om något, inget negativt med det. Nu har de ju lilla David att ta hand om och enligt mig så lever de ett perfekt förhållande, allvarligt talat kan jag inte tänka mig någon annan som skulle passa min syster bättre än Niclas! Och jag måste ju nämna den andra syrran också, Sandra. Sandra och hennes Dennis är så äckligt kära i varandra så man blir nästan galen. De är så kära att de inte kan vara utan varandra i några dagar, ska fråga henne hur hon tycker det är, om hon tycker dom är likadana eller helt olika..
Så vad är den rätta kombinationen?
Jag har ingen aning, och det är jobbigt att jag inte har svar på alla mina konstiga funderingar om alla möjliga saker. Kanske så är det också en del av livet, att söka kärleken. (Poetiskt värre)
För mig är kärlek nånting stort, kan tänka mig att det här inlägget skulle skrämma bort varenda kille jag träffat, men det skiter jag i.
När man har ett förhållande, är det kärlek då direkt. Eller kommer kärleken senare? Äeh, jag bara undrar. Nu när jag tycks ha hittat någon som jag inte hittat några "stora fel på" så undrar man nästan om det är för bra. Eller om man missat något, eller om man vill hitta fel, så man kan använda det som en ursäkt sen när man drar sig ur för att man blir rädd. För helt plötsligt ska man släppa någon annan inpå livet, och det är ju lite skrämmande. Men sån är ju jag, det här är bara tankar det är ju inte som om jag planerar mitt bröllop precis! Jag har alltid en förmåga att tänka alldeles för långt det är därför den här bloggen är så bra för här kan jag skriva precis vad jag vill och ingen behöver bry sig men man kan få ta del av mina tankar, det gör mig ingenting. En sak är klar iallafall, att jag längtar..
Har någon provat "Gör-ingenting-så-han-blir-galen-så-han-måste-göra-det-själv-Metoden"? Den verkar intressant.

--