I morgon har jag tydligen tid hos Lena (skolans skolsköterska) så ska hon och jag prata allvar. Kul. Vi ska diskutera varför jag "aldrig tycks dyka upp på gymnastiklektionerna" Haha, skrattretande. Lite. Men ingen förstår att det är en  f o b i  jag har. Det är lika jobbigt som för någon som är rädd för hissar att gå in i en hiss. Eller för en höjd rädd att åka frittfall på Grönan. Det tar på varje liten kraft i kroppen att pallra mig dit och vara delaktig.

Och NEJ! Det beror inte på att jag är lat, jag mår helt enkelt inte bra över att behöva pallra mig dit. Prestationsångest är vad jag får. Punkt slut. 

Hoppas hon förstår det, blir skakis av bara tanken på att behöva prata om det där   e n   g å n g   t i l l... Sist började jag ju nästan böla för det var så jobbigt.. Men vi får se hur det blir i morgon, kanske kan man lösa problemet. Kanske inte.

Nu ska jag rabbla fakta om Mary Queen of Scots i huvudet en stund och sen ska jag försöka att inte tänka på Lena.

 Påtal om Lena, kom att tänka på ett udda sätt att hälsa på någon:

B sa en gång: "Hej Lena, hur är det mellan bena?"