Jaha, så var det söndag igen då, veckans absolut tråkigaste dag. Ännu tråkigare blir den nu när jag tänker att det är sista dagen på lovet också.
Har man fått ut nåt av lovet? Har jag gjort det mesta? Sovit för mycket? Antagligen, det känns som om det är det ända man gör på lovet, sover och äter och klämmer in en träff med vännerna någonstans där emellan, med andra ord har inte lovet varit så märkvärdigt förutom julafton och nyår då förstås!

Näej, när man sitter såhär på en tråkig söndag med sig själv kan iallafall inte jag låta bli att filosofera lite över något som jag undrar över, när jag gjorde det idag kom jag direkt in på ämnet "kärlek", när är man kär? Hur vet man att man är det? Osv.

Hade ett par frågor så jag försökte diskutera sakerna med en vän, men hon hade inga svar alls. Så jag vet forfarande inte rikigt. Men jag kom på en liten sak..

Alla har vi väl varit kära i någon, nångång. Eller iallafall tyckt om någon?
Så, hur vet man att man tycker om någon?
De första jag kom och tänka på är såklart fjärilar i magen, det är ju ett typiskt tecken som kroppen visar när man är kär.
Så finns det en risk att man lurar sig själv då? Man kan ju få fjärilar i magen av många andledningar!
Jag fortsatte grubbla ett bra tag, och tänkte på mig själv när jag var kär, jag hade hemskt ont i magen. Men sen när jag skulle "gå vidare" så gick det jätte snabbt att sluta tänka på honom.
Sen jämnförde jag det med en annan kärlek, som inte alls gav mig magont, utan jag bara visste att jag tyckte om honom. Och ja, jag kom fram till att det är mycket svårare att komma över en sån förälskelse som inte visar några tydliga symtom.

Så när man får fjärilar i magen, kanske man lurar sig själv, och tror man är kär. Fast man egentligen inte alls är det?

Saken jag vill komma fram till är alltså att man inte alltid ska låta magkänslan bestämma åt en, lite hjärna får man lov att ha! ;)

-